Innan och tom hemresa

Efter att i flera år haft mer eller mindre problem med min vänstra höft, blev det i somras 'superakut'. En dag på jobbet bar benet inte längre och jag hade fruktansvärt ont. Ett besök på akutmottagningen gav egentligen inget resultat, mer än att jag fick mycket starka smärtstillande tabletter. 

Nu började det egentliga arbetet att få en remiss till ortopeden. Ett besök på Vårdcentralen här i Dalby, renderade i att jag anmälde den läkaren pga nonchalans och otrevligt bemötande. Han tyckte jag skulle vänta 'några månader' och börja artrosskola till hösten. Det tyckte inte jag, så jag stod på mig och, konstigt nog, skickade han en remiss.

Sen tog det inte lång tid, innan kallelsen till ortopeden kom. Det blev ett positivt möte med läkaren, som jag fick omedelbart förtroende för. En plan las upp för fortsättningen, bl a en cortisonspruta in i leden för att hämma ev inflammation. Sen blev det provtagningar, förberedande sjukgymnastik, möte med anestesiläkare osv. Fick också besked på att jag kunde hävda vårdgarantin, men då kunde de inte garantera att 'min' läkare skulle operera. Fick också veta att operationen skulle ske på Trelleborgs lasarett, eftersom op-salarna i Lund är mer än fullbokade. Läkarna åker ut till andra sjukhus vissa veckor och använder outnyttjad kapacitet.

Efter totalt 5 månaders väntan, var det så dags för operation 10 mars. Redan dagen innan påbörjades 'proceduren' med specialdusch * 2 och kl 07 kom taxin och hämtade mig. På plats i Trelleborg var det 'stor' mottagning, ffa den personal som var på 'min' sida av avdelningen. En dusch till och sen blev det vänta på sängen i operationskläder, så oerhört 'tjusiga'. Inga besök på golvet. På pappret var jag nummer 3 den dagen, första efter lunch,  men det var hela tiden en patient mer förberedd pga ev inställda operationer. Snacka om 'löpande band'. Strax efter lunch (utan mat) kördes jag ner till op. Där påbörjades DEN processen, med lugnande medicin mm. Från det narkosläkaren satte in nålen till ryggmärgsbedövningen och jag väcktes nån dryg timma senare, är allt bara 'borta'. 

Ganska snart efter att jag kommit till uppvakningen,  blev det kaffe (och,  sååå gott) och macka. Sen förflöt resten av dagen i ett tillstånd av vakenhet och slummer. Frampå kvällskvisten erbjöds jag mat och fick välja mellan ett antal olika microrätter. Så smart, när alla äter på olika tider! Jag var helt övertygad om, att något jag fick i mig var urindrivande, för toabesök blev aktuellt. Med två personal som  stöd i livet, kördes jag i rullstol till toa, där jag fick gå på mycket mjuka ben den sista biten. 

På förmiddagen dagen efter kom jag tillbaka till 'min' avdelning. Nu kom sjukgymnasten o skulle kolla att jag kunde hantera kryckorna rätt och att jag gjorde rätt sjukgymnastik. Sen var det 'bara' att ta sig ur sängen och börja promenera i korridoren. På en av dessa promenader hittade jag kaffemaskinen! Lycka, kaffemoster som jag är. Vi var MÅNGA 'höftleder' den veckan, så vi träffades  på våra promenader. Ny, vanlig, dusch på eftermiddagen, och mycket 'smörja' efter för att mjuka upp huden - det kliade överallt efter specialerna.  Kvällen tillbringades på sängen med Let's Dance och en rumskamrat som tyckte jag skulle släcka kl 22. Tur det fanns draperier att dra för.

På lördagen vaknade jag vid 8-tiden när personalen delade medicin o skulle ta lite prover.  Frukost på sängen kändes som en lyx, men kafferansonen var dålig. Efter toalettbestyr blev det till att leta upp kaffemaskinen igen. Mer sjukgymnastik o promenader, tills det var dags för lunch. Sen kom sjuksköterskan med 'alla papper' jag skulle ha med mig hem, bl a ett intyg till kommande säkerhetskontroll i samband med flygresor. Blev nerkörd i rullstol till apoteket för att lösa ut min medicinranson och fick veta att hemresa skulle ske kl 1330. Det blev en samtransport  med en annan 'höftpatient', som skulle fortsätta när jag klivit av.

STORT TACK till ALL personal på Trelleborgs lasarett, avd 21! Ni är guld värda!